Datorgenererade bilder eller på engelska computer-generated imagery (CGI) var en ny innovation som kom till användning i filmer varav två var Jurassic Park (1993) och Forrest Gump (1994). Datorgenererade bilder gav dem som sysslade med specialeffekter nya möjligheter och specialeffekterna har sedan 1990-talet blivit allt vanligare i film. CGI medförde också praktiska fördelar som möjligheten att återskapa folkmassor digitalt i stället för att anlita stora mängder statister.
This content will be overwritten when the modal opens
Med den teknologiska utvecklingen blev det under århundradets slut enklare och betydligt billigare att göra film, vilket ledde till att många fler kunde sätta igång egna filmprojekt. Independentfilmen fick därigenom ett stort uppsving. Tidiga representanter var Whit Stillman med Metropolitan (1990) och Hal Hartley med filmer som Trust (1990) och Henry Fool (1997). En annan av de intressantaste independentfilmarna var Richard Linklater som skildrade unga på ett nytt sätt i Slackers (1991), Dazed and Confused (1993) och subUrbia (1996).
Den som verkligen träffade en nerv hos den nya generationens filmkonsumenter var Quentin Tarantino. Han kopierade från bland annat äldre deckarfilmer och B-filmer och blandade sedan in nya ingredienser som resulterade i en egenartad mix. Först kom De hänsynslösa som fick bra kritik och sedan blev det dundersuccé med Pulp Fiction som gav honom både mängder av fans och villiga efterbildare. Tarantino stod också för en form av utstuderat våld som skulle bli allt vanligare i filmscener. En utveckling som knappast skulle avta under nästkommande årtionde.
Den nya tekniken omfamnades inte av alla och det uppstod på vissa håll motreaktioner. Med manifestet Dogma 95 ville den danske filmaren Lars Trier rena filmen från konstgjorda effekter. I sina filmverk åberopade han strikta premisser där till exempel ljussättningen enbart fick bestå av naturligt ljus. I stället för vanliga filmkameror användes lättare bärbara kameror.
Av dem som opererade i den breda mittfåran i Hollywood var Julia Roberts och Tom Hanks två av de mest publikdragande under 1990-talet. Roberts i romantiska komedier som gick hem hos många: Pretty Woman (1990), All talar om Grace (1995) och Notting Hill (1999). Hanks i filmer som Sömnlös i Seattle (Sleepless in Seattle, 1993), Philadelphia (1993) och Forrest Gump (1994).
Ser man tillbaka på filmens historia går det konstatera att manliga homosexuella, då de väl uppträder, förpassades till oförargligt komiska eller morbida roller. Detta faktum gestaltades dessutom som ett slags sensmoral genom att den homosexuella karaktären dog i slutet av filmen, vilket utgjorde beviset på att det gällde en sjukdom och viken straffades i slutändan om den homosexuella inte kunde göra sig kvitt sina ”syndrom”.
Förutom att censur omöjliggjorde öppen homosexualitet på film fanns det också som vanligt ett kommersiellt tänkande. Då avvikande sexualitet på denna tid sågs som missprydande och föraktades av många skulle filmer som inte dolde eller negativt framställde homosexualitet sannolikt heller inte uppskattas av en större publik. Filmmakare som ville införa en homosexuell aspekt i sina filmer fick därför nöja sig uppvisa dessa sidor hos karaktärerna genom anspelningar. En ikonografi uppstod runt detta och den som var uppmärksam och införstådd kunde ibland förstå de homosexuella undertexterna.
Efter censuren försvunnit, men innan en större acceptans brett ut sig var filmer där homosexualitet förekom mer eller mindre politiska. En titel som It Is Not the Homosexual Who Is Perverse, But the Society in Which He Lives på en film från 1971 är förtydligande nog.
Under 1990-talet märktes en ny trend där det blev vanligare att homosexuella relationer framställdes mer öppet på film och en ny rörelse, New Queer Cinema, dök upp som även inkluderade bi- och transsexualism. På drift mot Idaho (My Own Private Idaho, 1991) med manlig prostitution var ett exempel.
I Sverige var Fucking Åmål (1998) ett tidigt exempel på lesbisk sexualitet hos tonåringar där två tjejer i en småstad – där förstås udda särdrag än mer uppmärksammas – slutligen vågar visa sin förälskelse öppet.
Källa: Oskar Strandberg på filmhistoria.se
