Det uppstod problem inför festivalen, då orkestern hotade med att strejka, i och med att de inte skulle få någon ersättning för festivalen även skulle gå ut i radio i vissa länder. Emellertid kom man fram till en annan lösning.

Sandie Shaw från Storbritannien, som vann tävlingen, blev den första deltagare som uppträdde barfota i festivalen.

När hon gick upp på scenen krånglade hennes mikrofon, vilket gjorde att första tonen försvann. Låten var på väg att bli diskvalificerad på förhand, i och med att denna funnits tillgänglig på skiva redan den 6 mars, som skulle ha varit festivalens ursprungsdatum. Emellertid lämnades aldrig någon formell protest in. Låten har i efterhand blivit en klassiker inom eurovisionen.

Danmark ställde inte upp detta år och skulle inte återvända förrän 1978. Anledningen till detta var att den nya direktören för TV-underhållningsavdelningen på DR tyckte att pengarna kunde användas på ett bättre sätt. Emellertid blev Italiens första bidrag diskvalificerat på grund av att detta fanns tillgängligt för tidigt på skiva, men tilläts att ställa upp med ett nytt bidrag. Detta skedde dock inte heller friktionsfritt - låtens text ändrades om, vilket dåvarande regler inte tillät. Italien påstod själva att orsaken till ändringen var att låten var för lång och att ändringen genomfördes för att korta ner låten till tre minuter, vilket var längsta tillåtna tid för ett bidrag. Denna ursäkt godkändes.