Festivalen fick kritik för att samtliga vinnare i semifinalen var östeuropeiska länder, samt för det faktum att de 16 bäst placerade i finalen var östländer (med undantag för Grekland som kom sjua). Som argument för detta har det påståtts att svågerpolitik har spelat roll, att många närliggande "östländer" röstade på varandra. Tävlingschefen Svante Stockselius avfärdade kritiken som osaklig och menade att även de skandinaviska länderna i hög grad röstade på varandra.

Efter tävlingen blev Ola Salo, som representerade Sverige, irriterad och kallade tävlingen för en "dyngtävling" (glimten i ögat) och beskyllde Yle för att ha visat bidraget på ett dåligt sätt, då det blev teknisk fel med en kamera som gick sönder och hypnosplattan som Salo gick upp på startade inte och den snurrande effekten uteblev ett långt tag.

Eiríkur Hauksson som representerade Island lovade i protest, efter det att hans melodi inte gick vidare till final, att han aldrig mera skulle tävla i eurovisionssammanhang. Även DJ Bobo som representerade Schweiz bojkottar Eurovisionen. Kritik riktades även mot Israels bidrag Push the Button framförd av Teapacks, eftersom låten innehöll endast politiska budskap, vilket är strängt förbjudet i ESC. Låten handlar om konflikten mellan Iran och Israel.

Några dagar efter tävlingen diskuterades det i svenska medier om det borde vara regionala musiktävlingar i ESC, istället för en stor tävling för alla deltagande länder. Detta på grund av att östländerna nästintill totaldominerade tävlingen. Bert Karlsson föreslog regionerna öst, väst, Medelhavet samt Norden med Baltikum och även Christer Björkman tyckte att det vore önskvärt med regionalt förankrade tävlingar, som inte nödvändigtvis resulterade i en större tävling. Shirley Clamp menade att Sverige borde överge ESC, men fortsätta med Melodifestivalen.