Andra världskriget skulle prägla filmproduktionen under 1940-talet. Det kom ofta att handla om patriotiska filmer där de inblandades hjälteinsatser skulle höja moralen hos invånarna och att ideologiska värden betonades. I Tyskland gjordes propagandafilmer som förhärligade den nazistiska ideologin medan det till exempel i Storbritannien och USA gjordes filmer där motståndskampen ärades.
This content will be overwritten when the modal opens
I det ockuperade Frankrike kunde inga patriotiska filmer nå fram till publiken då tyskarna kontrollerade distributionen genom censur. I stället blev gjordes filmer med desillusionerad stämning i miljöer som inte avspeglade samtiden, fast där implicita ställningstaganden kring krigssituationen kunde uppfattas. Två sådana exempel är Dimmornas kaj (Le Quai des brumes, 1938) och Paradisets barn (Les Enfants du paradis, 1945).
Efter kriget skulle temat med de hemvändande soldaterna och den ibland svåra återanpassningen skildras i Våra bästa år (The Best Years of our Lives, 1946). Det tyska nederlaget avspeglades i den skrämmande Tyskland anno noll (Germania anno zero, 1948), gjord av italienaren Roberto Rossellini.
Begreppet film noir myntades av franska filmkritiker. På franska betyder film noir ”svart film” och namnet återspeglade det mörka temat i filmerna som uppvisade pessimistiska stämningar, storstadens moraliska förfall och tydliga inslag av cynism. Även det visuella återspeglade begreppet film noir genom starka kontraster mellan ljust och mörkt, vilket ofta föranledde nattliga scener.
Det var under början av 1940-talet som film noir tog form som en egen genre med filmer som Riddarfalken från Malta (The Maltese Falcon, 1941) och Kvinna utan samvete (Double Indemnity, 1944). Själva definitionen av film noir och hur länge genren bestod är omdiskuterat. Vanligt är uppfattningen av den som ett bestående inslag i filmproduktionen till någon gång under 1950-talet.
Från Hollywood spreds en mer illuster glamour än någon annanstans och några av de största stjärnorna var Rita Hayworth, Humphrey Bogart, Ingrid Bergman och Jim Stewart.
Som kontrast mot Hollywoods glamour var Neorealismen i Italien en injektion i den italienska filmen och skulle sätt avtryck i filmskapandet i flera europeiska länder. Den första filmen termen användes om var Köttets lust (Obsessione, 1942) av Luchino Visconti. Det som utmärkte neorealismen var att den visade upp fattigdom och sociala problem. Vidare valdes amatörer som skådespelare för att höja känslan av autenticitet. Filmtekniskt kännetecknades den nya stilen av längre, ibland obrutna, tagningar.
Federico Fellini, den största italienska filmskaparen enligt många, vidareutvecklade neorealismens estetik i filmer som La strada (1954) och Il bidone (Skurken, 1955). Fellini skulle i senare filmer som Det ljuva livet (La dolce vita, 1960) och 8 ½ (1963) frångå det neorealistiska.
En sak som för alltid kom att ändra filmens villkor var televisionens inträde. Under 1940-talet blev TV-apparater en vanlig syn i hemmen. Under tioårsperioden 1946–1956 skedde en halvering av biopubliken, vilket antogs vara ett resultat av televisionens utbredning. Filmindustrins aktörer blev som en konsekvens tvungna att drastiskt minska filmproduktionen.
I försök att locka tillbaka publiken lanserades innovationer som Cinerama och Cinemascope, två former av vidfilm. Med bredare dukar förändrades också förutsättningarna för hur film gjordes. Med en bredare bild och vidvinkelperspektiv kunde verkligheten avbildas annorlunda och mer kunde inrymmas samtidigt i bilden. En del filmskapare var till en början skeptiska och menade att bredfilmsformatet var utmärkt för storslagna scenerier medan de såg svårigheter i att skapa fokus på enskilda personer i bild.
Källa: Oskar Strandberg på filmhistoria.se
